Är ett leende samma sak som glädje?

Isåfall vore jag alltid glad

Jag skrattar och ler i stort sett hela tiden tycker jag, många ser mig som en pratglad och sprudlande liten individ. De har till viss del rätt, jag är pratglad och glad ganska ofta, men bara i korta stunder.

Jag vet inte när jag hade en ”riktigt bra dag” sist, det verkar som att de inte existerar för mig. Det är alltid något som förstör. Det är nackdelen med att leva deprimerad.

Kan inte förklara

När jag har försökt förklara till andra att jag har ADHD, Tourettes syndrom, OCD och depressioner då får jag allt som oftast detta svaret:
”Nej det tycker jag inte”, eller ”Det märks inte”.

Tänk som det vore lika enkelt som de tror. Att säga att man inte tycker eller märker av något, då finns det inte. Det är klart, de är ju med mig hela tiden, varje sekund på dagen och ser allt som ”jag gör”.

Gör ont att höra

Det känns inte bra att bli misstrodd, att det jag säger inte går in i andras huvuden då de har en egen förutfattad mening om hur saker och ting är. ”Nej det tycker jag inte” – att få höra det när jag kämpar med mig själv varenda dag, försöker få dagarna att gå ihop fast jag inte förstår varför dittan och dattan gör det som de gör.

Är många dumma eller är det jag som är smart? När jag träffar folk då känner jag mig som Sheldon i ”The big band theory” – han sitter i en grupp och ”försöker” passa in, men lyckas aldrig, det är precis likadant för mig.

Varför är det så? Kan jag inte en enda gång få hamna i en grupp där jag blir förstådd och inte pratad bakom ryggen på? Det kanske bara är jag, men skitsnack är inte ok i min bok.

Bidragande orsaker

Detta som jag får höra ifrån andra är självklart bidragande orsaker till att jag börjar grubbla och må ännu sämre, när jag sitter eller står och tankarna smäller omkring i mitt huvud och Mynklo gör inget annat än att attackera på orden som jag får höra ifrån andra. Då är jag inte stor vill jag lova, tänk att få vara ren i både kropp och själv, om bara för en dag.