Mynklo vill mig illa

Han har krokar i mitt ansikte

Det känns som att något drar mina mungipor åt fel håll, som att någon förhindrar dem att ”komma upp” – verkar som att deras nya plats är lägre och lägre för varje dag som går.

Mynklo står bakom mig och håller ett hårt tag om mitt ansikte, han vill inte att jag ska förändra mitt minspel utan vill inget hellre än att jag ska fastna i detta som får mig låg.

Tar ett hårt tag om min strupe

När jag börjar känna någon glädje, om jag skrattar trycker han åt. Den enda gången han låter mig vara är när jag hamnar i detta neutrala yttre där jag skriker inombords.

De förhoppningarna jag har får jag endast njuta av i 10 sekunders intervaller, sen raserar han dem oberoende av resultatet. När jag är tillräckligt knäckt spelar det ändå ingen roll om jag vinner eller förlorar. Mynklo vinner i vilket fall – det är hans arbete, och han gör det bra.

Slarvar med medicinen igen

Jag förstår verkligen inte vad som är fel på mig, varför tar jag inte mina mediciner? Det är ju inte svårt att öppna skåpet och ta ett piller, eller? Vad är det som gör att jag inte lyckas med denna enkla lilla detalj i min vardag?

I morse tog jag det min första voxra på några dagar, men valdoxanen har jag missat i flera dagar igen. Idag tänker jag inte missa, nu måste jag ta den, vill inte hamna i den ständiga perioden där jag måste vänja mig vid att äta dem, vill bara få lite enkel rutin på min vardag, speciellt när det handlar om detta.

Mynklo skulle inte ha en chans mot mig om jag bara lyckades med att ta mina mediciner varje dag, då skulle min ”kraft” vara mycket starkare och han skulle bara krympa.

Varje tillfälle som ges, det tas – om jag ska lyckas vinna denna striden måste jag se till att det inte finns några svaga ögonblick, måste ligga på topp hela tiden.