Hur kan man få ett barn att acceptera sin diagnos?

Finns det några bra sätt?

Att vara ett barn/ungdom är inte enkelt, även för de utan någon form utav funktionsnedsättning, att vara accepterad utav allt och alla är något som de allra flesta vill och gör därför ingenting för att skilja sig ur mängden.

Hur är det egentligen om man är lite annorlunda och har ännu svårare än alla andra att passa in? Jag fick kämpa väldigt mycket under min skolgång vilket resulterade i att jag inte har lyckats färdigställa någon utbildning.

Jag skrev för ett tag sedan om vad som händer efter man har fått sin diagnos vilket jag tycker är viktig för att många tror att personen som får diagnosen blir annorlunda, det stämmer inte. Diagnosen finns till för att du ska få en annan förståelse för dig själv.

Hur går man tillväga?

Det som är viktigt är att du inte är ensam, det finns otroligt många personer med NPF, troligtvis många utav dina vänner/lärare/vänners föräldrar och de allra flesta kan leva ett alldeles vanligt liv.

Det som många tror är att livet tar slut och att du är helt körd efter att du har fått diagnosen. Det finns otroligt många människor som får riktigt fina karriärer TROTS att de är annorlunda.

Detta är bara några få riktigt häftiga personer som har lyckats väldigt bra enligt mig. De stoppades inte av att de var ”annorlunda” utan utnyttjade/utnyttjar det istället till sin fördel.

Acceptera den du är

Funktionsnedsatt eller inte, jag lovar dig att de allra flesta tampas med sig själva. Det handlar om att lära sig att hantera sig själv och att hitta de delar man är bra på och använda det till att göra något bra.

Funktionssätt är bättre än funktionshinder, för du har bara ett annorlunda sätt att fungera. Det betyder inte att du är dum utan snarare att du tänker på ett annat sätt.

Det finns mycket stöd och hjälp för de som behöver, du kanske är en utav dem som kan hjälpa någon annan – vore inte det häftigt?