Sagan om bloggen

Det var en gång för längesedan, eller något liknande. Man kan börja en bok, ett blogginlägg eller en insändare i en tidning på olika sätt. Men om man ska fånga personen som läser ifrån start behöver någonting vettigt komma fram i de första raderna.

Jag ger det ett försök, hoppas att jag lyckas.

En riktigt jobbig kväll blev till en ännu jobbigare natt. Känslorna flög fram och tillbaka inom mig som en boll i ett flipperspel. Vad är det som händer inom mig, varför känner jag såhär?

Väggarna krymper sakta samman och blir tillslut lite för närgångna för att mitt psyke ska orka hantera det. Jag går ut istället, ingen ide att ligga kvar här i sängen om jag ändå inte kan sova eller lugna ner mig.

Vinden blåser utan att jag känner den, doften av ingenting fyller mina näsgångar och blicken av mörkret ligger framför mig. Det enda som kan leda min väg är en ensam stjärna på den molnfyllda himmel som är extra nära mig. Ljuden fyller mina öron utan att jag hör något och det enda som jag känner är en stenhårda hjärtslag som slår i mitt bröst.

Det är några känslor som väldigt många kan känna igen. Vad är det egentligen som får oss att må på det viset ibland? Är det ett GAD, vanlig ångest, en depression eller är det något annat? Jag har slutat att försöka analysera det som jag känner, för det enda som händer när jag gör detta är att jag känner mer. Därför blockerar jag det mesta, för att slippa känna.

Detta är det största felet jag gör. Förträng inte känslor, de kommer att slå tillbaka förr eller senare. Det är just nu du kan välja om du vill släppa ut lite då och då eller allt på en gång.