Plågsamma minnen smärtar än idag

Spegel spegel på väggen där, säg mig varför är jag såhär? Med en stor klump i magen knyter han på sig skorna, går sedan till skolan för att möta sina plågoandar som står i en stor klunga och väntar på sitt offer.

Om jag bara kommer försent 5 minuter idag då har de andra redan gått in och korridoren är tom. Då slipper jag möta dem, i klassrummet måste de ändå tygla sig.

Hur många känner igen sig? Detta var en del utav min vardag under min storhetstid i skolan där varje dag var som en käftsmäll som jag frivilligt tog emot. Smärtan i kroppen var ändå ingenting mot den som fanns inom mig. Den fysisk smärtan går ändå över relativt snabbt men ärren som bildas på insidan kommer alltid att finnas kvar.

Det är därför man sitter här flera år senare och får fortfarande ont i magen bara av att se en bild på en utav dem som orsakade mig mycket smärta i skolan. När jag gick i skolan var jag utan diagnos men ändå särbehandlad utav alla lärare. De visste att något inte ”stod rätt till” och att man inte skulle reta upp mig allt för mycket.

Mobbningen som jag blev utsatt för under 9 år var otroligt jobbig och att jag blev just särbehandlad utav lärarna gjorde inte saken bättre. När det var lunch och jag tog min mat och satte mig vid ett bord, då ställde sig alla de andra upp och gick till ett annat bord.

Mobbning är aldrig ok

Det vet alla om, men väldigt många vet inte om att de mobbar. De anser inte att de utsätter någon för något då de enbart säger vad de själva anser är en sanning, deras egna sanning. Om en person är annorlunda är det väldigt mycket enklare att attackera denna, om någon är tjock, stammar. Om personen ifråga har tics, då blir det väldigt mycket enklare att attackera, för vi som har tics och blir attackerade försvarar oss oftast inte utan försöker istället förhindra och då blir saker mycket värre.

Tänk dig för, det är inte svårt att vara snäll.