Inse dina begränsningar – Det gör dig starkare än du tror

Jag är en person som har väldigt svårt att säga nej, det gör mig till en mycket enkelt måltavla för folk som behöver hjälp. Att hela tiden vara tillgänglig för andra är något som är vardag för mig och det känns som en självklarhet att vara den som andra kan räkna med.

Det som är bekymmersamt med att alltid vara en ”hjälpande hand” är att det tar väldigt mycket kraft ifrån mig. Om jag har arbetat mycket och känner helgen närma sig och ser fram emot en lördag och Söndag med vila och får på Fredagskväll ett samtal utav någon som behöver flytthjälp klockan 8 på morgonen. Då skriker något inom mig ”NEEEEEEEEEEEJ” medan jag svarar ”självklart, vi ses då”.

Är jag för svag för att säga nej?

Inse dina begränsningar – Det gör dig starkare än du tror

Om någon ber mig hjälpa till inom ett område som jag verkligen inte kan någonting om, då blir jag lite stressad och orolig men säger ofta ”självklart” ändå, det brukar kunna bidra ännu till ångest. Jag vill ju inte vara elak, känns alltid mycket bättre om andra vet att de kan räkna med mig.

En kommentar jag har fått höra vid mer än ett tillfälle är:

Du är så snäll att du blir dum

Det känns både bra och dåligt att höra en sådan sak, att vara snäll är en självklarhet för mig men när det sista i deras kommentar kommer fram känns det lite jobbigt, ”dum”. De menar inte dum som i elak utan att min ”godhet” gör mig blind och att jag lätt låter mig utnyttjas.

Jag jobbar på att bli bättre på detta och tänker återigen göra ett test. Jag kommer inte att höra av mig till de personer som brukar be mig om hjälp, nu låter jag telefonen vila och väntar på att de ska höra av sig till mig.

Det ska bli mycket intressant att se om de ringer till mig om en vecka eller om de väntar i 2 år (vilket faktiskt har hänt flera gånger) innan de ringer för att ”fråga hur jag mår”.

Jag måste inse att man kan bara vara en person och att min uppgift inte är att göra alla i omgivningen till lags, det finns de som inte vill ha mig i sitt liv mer än då de behöver mina muskler. Har jag plats för dem? Inte längre, nu fokuserar jag på det som räknas – De som bryr sig om mig, min familj.