Sömnrubbad och totalt väck i huvudet – 1 timma räcker inte helt enkelt

Stå på knä, ett enda knä. Jag hoppar lite och känner smärtan öka mer och mer då jag är en relativt stor pojk som helst inte ska ha sina knän på ett betonggolv och lägga tresiffrig vikt på dem.

Det enda sättet jag idag kunde hålla mig ifrån att både kräkas och gråta utav utmattning var att lägga fokus på någonting helt konstigt, lite åt det hållet jag skrev först. Om jag istället för att lägga fokuset på att spy ur mig mina tårar efter en natt där sömnen inte existerade lappar till mig själv på ett eller annat sätt, då blir det mycket enklare att härda ut.

Att jag fortfarande inte kan sova i sovrummet på veckordagarna är för mig en gåta, Mynklo har satt klorna i mig ganska rejält nu känns det som. Jag var på väg igår, flera gånger men lyckades inte hur gärna jag än ville. Det slutade med att min dotter gick upp för att gå på toa och jag såg på henne och frågade om hon ville sova i mammas och pappas säng, ”jaaaaa, då får du sova jämte väggen” sa hon. Nej, jag lägger mig i soffan. Då hörde jag ett litet suckande ifrån henne, det gjorde lite extra ont i magen just igår för hon var på ett sånt humör som man verkligen vill vara nära henne hela tiden.

Soffan tog emot mig med öppna dynor

Och där fick jag ligga hela natten, utan sömn med en brutal smärta i mina ben som fick mig att överväga amputation. Det enda som fick mig att inte göra det var i princip att det skulle vara svårare för mig att ställa upp i årets upplaga utav kretsloppet då.

Snart är natten här igen och jag fasar åter igen, jag vet redan nu att soffan är min vän även denna natt. Frågan är bara, kommer sömnen utebli nu igen eller kommer jag att få sjunka in i det där fluffiga goa rosa molnet som kallas sömn eller blir det mardrömmar? Då föredrar jag nog att vara vaken.