Ätstörning – Nu även för tjockisar

Ätstörning - Nu även för tjockisar

Behöver man se ut som Victoria Beckham för att lida av en ätstörning? Inte en chans, ätstörningar finns i alla färger och former, överallt, hela tiden.

En tjockis med ätstörning

När du ser en person som klassas som tjock, då kommer ofta tanken att denna filur äter pizza till frukost och gurglar med milkshake. Det är väldigt fel, otroligt fel faktiskt.

Jag har slutat räkna gångerna som någon på mitt jobb påpekar något om min kost, att jag inte äter frukost eller att jag ofta ”glömmer” ta med mig lunch. Har under många år fått höra både det ena och det andra. Vad ingen verkar förstå är att det inte riktigt är ett medvetet val utan snarare tvång kombinerat med olustkänsla inför mat.

Jag är en stor pojke, det vet jag. Jag ser väl kanske inte riktigt ut som Michelingubben utan lite överviktig (har lite muskler här och var) men inte speciellt mycket enligt de flesta.

Har michelingubben en ätstörning?Mitt problem ligger inte i att jag äter som en häst, utan snarare att det inte finns någon forum utav hungerskänslor hos mig. Jag påverkas inte heller speciellt ofta utav att jag inte äter, mår lika bra/dåligt ändå.

Jag försöker äta, på morgonen är det omöjligt, kan ibland få i mig ett glas fil.

8:30 – Den magiska stunden

Då är det frukost på jobbet, ofta hör jag mina arbetskamrater gny och säga att de är väldigt hungriga. Sen sätter de igång och äter sina mackor och vad de nu väljer att äta.

Jag sätter mig, dricker en mugg kaffe, tar en snus och bara gottar mig med lite koffein och nikotin. Runt 12 är det dags för lunch, samma procedur utspelas relativt ofta, jag med mitt kaffe och min snus och de andra med diverse måltider.

Jag vill bli en utav dem, men det går inte

Att få känna hunger på regelbunden basis är något som jag inte känner men längtar efter. Jag har ingen brist i kroppen, alla mina värden är bra och hela tiden får jag höra att ”du kommer må bättre om du äter” ”Du kommer att fungera bättre om du äter”.

Jag vet, även om det inte känns fungerar min kropp bättre med bränsle, självklart. Att kunna ta steget att äta regelbundet utan att ha någon som attackerar mig inombords och säger åt mig att inte äta, eller ”glömma” lunchen hemma hade nog underlättat en hel del.

Problemet är dock att ingen verkar tro att jag är medveten om problemet, ätstörningar finns i alla olika former. Det kan vara ”min” modell, kaloriräknarmodellen, kräkas varianten eller någon form.

Det hjälper dock inte att hela tiden få höra hur fel man gör och att allt blir bättre om jag gör som de gör. Alla är olika, många lever med OCD men fler lever utan, de sistnämnda kommer aldrig att förstå hur det är att bli styrd som en liten marionettdocka.

Kämpar jag emot för mycket på dagen, då kommer attacken på natten.