Ångest – Då känns det som att allt är över

Ångest, attacker som sitter i och vägrar släppa greppet om mig.

Är inne i en stressig period med mycket som pressar, ifrån många håll.

Efter ett tag av konstant ångest, då är det vardag att känna som man gör under en attack. Man lär sig att leva med tomheten som äter upp dig på insidan. Likgiltighet över det mesta där längtan efter att dricka ett glas vatten när man är törstig inte existerar.

Stress underlättar inte ångest

Jag har väldigt många bollar i luften just nu, riktigt mycket som händer. Alla som sker är positivt, det negativa är tiden. Hur ska jag göra för att få tiden att räcka till?

Till råga på allt finns denna ångest här och spökar, nikotinförbrukningen har ökat och jag ses allt som ofta med den fetaste snusen någon har skådat under min läpp.

Hur ska jag lyckas planera och organisera allt när min ångest hela tiden håller på och bråkar med mig?

Stress underlättar inte ångest, det är något som är väldigt säkert. Hur ska jag göra för att minska stressen?

Har ingen aning alls, det enda jag vet är att allt kommer att eskalera. Dock kommer det att lugna sig om ca 3 månader, jag ser fram emot detta väldigt mycket och hoppas att jag kommer att klara av att hantera allt detta omkring mig.

Vad klagar jag på egentligen? Livet är underbart, min familj är helt otroligt. Mitt arbete och mina arbetskamrater kan inte bli bättre, goda vänner finns nära och allt borde vara helt fantastiskt.

Antar att det inte fungerar på det viset, fast jag borde ju veta. Har levt med depressioner och ångest sedan jag var 8-9 år gammal. Trög som jag är fanns ändå förhoppningen där, att saker kanske skulle bli bättre och att när den förra depressionen var över skulle allt bli bra och att de inte skulle komma tillbaka.

Det hände inte, här sitter jag igen med plågoandarna inom mig som inget hellre vill än att se mig gå under.

Jag säger detta, inte en chans. Det finns ingenting som kan stoppa mig.