Slappna inte av – Då kommer ticsen

Slappna inte av, slappna inte av. Det är något som har blivit mer av ett mantra för mig.

Att hålla guarden uppe fungerar mycket bättre, då smälter jag in. Blir en i mängden och försvinner bort i massorna, ingen som varken ser eller hör mig.

Det är en dröm som ibland blir sann, de gånger jag inte låter som en groda eller sprattlar med halva ansiktet samtidigt som kroppen gungar fram och tillbaka som en pendel på amfetamin.

Slappna inte av

Om jag inte slappnar av, då går jag omkring på helspänn och mitt inbyggda försvarssystem hindrar diverse avvikelser att framträda.

Att leva med tics är inte roligt, även om omgivningen ibland kan få sig ett fniss eller två. Det får man bjuda på helt enkelt.

Det blir varken mer eller mindre pinsamt av att någon tittar en extra gång, har redan vanan inne.

Det var inte en gång man agerade skyltfönster i skolan, du vet när man går igenom korridoren som drar ihop sig och blir lika smal som dina luftrör när plågoandarna står framför dig och njuter av att se dig falla.

Självklart skriver jag detta med lite medveten syra, för självklart ska man slappna av och låta ”det rätta jaget” träda fram.

Att saker och ting blir pinsamt är något som man helt enkelt får stå ut med.

Pizzabeställning med ögon i nacken

Jag gick in på ”Saint Georges pizzeria” för att beställa lite mat, det satt ett par personer därinne som hade ögon som brände som eld i mitt bakhuvud.

Stressen ökade rejält och jag började stamma och kände riktigt hur rosorna på kinden började bli sådär vackert blodröda.

Ansiktet snörplade ihop sig, gungningarna sida till sida förändrades till modell fram och tillbaka samtidigt som fnysningarna och blinkningarna löste av varandra, lite som en vals.

Jag gick ut ifrån pizzerian med möjliga brännskador i bakhuvudet och rak rygg, vilket kändes härligt.

Ibland krävs det inte mycket för att man ska känna sig lyckad. Då känns det inte som att ”slappna inte av” behövs.