Feber och slutkörd – Men nu är jag frisk

Givetvis åker man på en skvätt feber när det finns massa saker att ta tag i. Det är nästintill oundvikligt, eller vad säger du?

Skäms en hel del nu när det har varit stillastående här på bloggen ett tag, trots att jag skrev att motivationen var tillbaka. Men utav feber blir man ju ofta slutkörd och efter ett pass på jobbet har jag i princip bara sovit.

Detta kommer givetvis att bli ett konstigt inlägg där det inte hänger ihop speciellt mycket, som det brukar vara när man vaknar upp ur en dvala efter drömmar där  jag bland annat blev kidnappad utav en falsk Batman som utav någon konstig anledning ville komma åt mig.

Det var väl på sätt och vis en macho dröm, om det inte vore för att jag var Lisa Simpson i drömmen.

”Feber works in mysterious ways”

När jag inte skriver, då sitter jag mycket och funderar på vad som bör skrivas.

Ibland blir det lite överväldigande i mitt huvud och jag gör klassikern, tar på mig för mycket och tappar sedan bort allt.

Nu har jag dock haft ett starkt ämne som har legat mig varmt och hjärtat länge i huvudet.

Det är dags att skriva om detta, för många vet inte varför dessa individer ens existerar verkar det som.

Vad menar jag nu? Det kommer du att få läsa om imorgon, då kommer en syrlig och irriterad jag att skriva en hyllning eller det blir nog snarare en ”hiss och diss”.

Det som jag redan nu kan säga är att detta handlar om arbetsterapi och arbetsterapeuter.

Vissa som läser det kommer nog att tro att min feber finns kvar, då är det helt rätt person som läser det som kommer.

Nu är det dags, saker och ting måste förändras. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.