Min spiral är här igen

Nu är min spiral här igen, ”The spiral of depression” – Har känt det ett tag nu men det är snarare nu som det ”blommar” eller hur man nu säger.

Sjunker lättare in i mig själv, tappar lusten/motivationen. Håller skenet uppe i den mån jag kan, det är inte enkelt.

Gör allt jag kan för att inte uppfattas som otrevlig på jobbet, vill verkligen inte uppfattas som någon otrevlig person. Jag är ju den glada positiva idioten som går omkring och skrattar och stör allt och alla hela tiden.

När min spiral hittar hem

Då känns det inte som att den lämnat mig alls, det vet alla som har levt med depressioner. Vår spiral sitter kvar i huvudet, ibland lite mera dold än andra gånger.

Varför ska denna skiten alltid finns inom mig?

Att leva med vetskapen att snart smäller det är väldigt jobbigt, att hela tiden veta att depressionerna kommer att komma tillbaka suger verkligen musten ur en.

Det är ganska knäppt egentligen tycker jag att gå omkring de dagar man mår bra och tänker på de dagar som är dåliga. Fast det är klart, de dåliga dagarna behöver man ju inte tänka på när man inte mår bra – Det känner man rätt tydligen ändå.

Spiral

Noll motivation till allt, jag har nog lyckats klämma fram ett leende fast det var nog snarare ett försök till att var artig och inte som det brukar vara.

För exakt 2 år sedan skrev jag

Att Lämnad ensam efter flera år utav stöd – Hur ska jag klara det? – Idag har jag kommit till läget där jag faktiskt undrar, hur ska jag klara det?

Den läkaren som jag hade under denna tid hjälpte mig ofattbart mycket och jag gråter inombords ganska ofta när jag tänker tillbaka på henne och allt hjälp som hon gav mig.

Kanske får kontakta henne och fråga om jag får titta förbi för ett par samtal innan jag gräver ner mig för mycket i grubblandet och det som får mig att må dåligt.

För en sak har jag insett, du är inte svag om du ber om hjälp.