Mr Tourette och jag

Pelle Sandstrak aka Mr Tourette föreläste igår i världsmetropolen Borås. Jag och min fru fick ett par biljetter till föreläsningen i julklapp av ett par goda vänner. Den tacksamhet jag känner just nu till våra vänner är ofantligt stor, detta var något av det bästa jag upplevt – Att få gå dit med mitt exemplar utav Mr Tourette och jag var häftigt, riktigt häftigt.

Att sitta i publiken och lyssna till denna fantastiska man och bara njuta av upplevelsen, även om det är fruktansvärt jobbigt att höra om hans lidande.

Jag ticsade väldigt mycket sa min kära, skakade mycket på benen och mina grodljud medverkade. Jag har för längesedan kommit på att jag kan koncentrera mig om jag låter som en groda, skakar med benen, gungar med överkroppen och trycker tänderna mot underläppen.

En arbetskamrat till mig sa när hon satt jämte mig en gång att hon behöver sjösjuketabletter för att jag gör henne sjösjuk med mitt skakande. Skitkul faktiskt 🙂 Jag påverkar omgivningen.

Mr Tourette och jag

Detta är inte enbart titeln på Pelles första bok utan även något jag kan säga, nedan finns nämligen en bild på oss två, Mr Tourette och jag kallar jag den fyndigt nog.

Nu går jag utanför min bekvämlighetszon, har väldigt svårt att visa bilder på mig själv, är väldigt svårt att se bilder där jag är med. Nu handlar det inte enbart om mig, utan om någon som är mycket större – Pelle Sandstrak.

mr-tourette-och-jagJag måste klargöra en sak, detta handlar inte om att glorifiera en annan person, även om detta mötet var lika spännande för mig som det skulle vara att träffa Bruce Dickinson i Iron Maiden. Social fobi har jag tampats med i många år, det är otroligt krävande att träffa andra människor och en föreläsning i en nästan fullsatt salong gör det inte lättare. Ångesten dagarna innan var tydlig och timmarna innan var klassiska, irritation och flummigt beteende. Hade jag inte haft med mig min älskade hustru, då kanske jag vänt i dörren och åkt hem igen. Tänk om jag åkt hem, då skulle Mr Tourette och jag ”bara” vara en fantastisk bok av en otroligt människa. Nu handlar inte detta inlägget om att jag inombords skrek av glädje utan något helt annat – Något väldigt viktigt.

Min ögon öppnades

Jag har sjunkit in i en bubbla, låtsas som ingenting – Tappat mig själv och bara flutit med strömmen, min identitet försvann. Mitt fokus på omgivningen försvann med, det är inte ok för jag är inte sådan.



Allt jag vill och önskar är att rättvisa och förståelse övas in mer hos alla, det är viktigt att man inte ska behöva känna rädsla för vem man är utav den enkla anledningen att andra kanske påpekar det för dig. Om du är rolig, då känns det ok men om du har tics då är det helt plötsligt lite värre, varför? Rädslan för att vara annorlunda är för stor.

Vi pratade en liten stund, Pelle och jag. Han sa ”Det du gör är viktigt” – Jag hade helt glömt bort det. Denna bloggen handlar inte om mina nya Ralph Lauren boxer eller att det är svårt att hitta skor i storlek 48, utan om att öka förståelsen för det ”okända”, det är ofantligt många som inte har en aning om vad en funktionsnedsättning är eller hur det är att leva med tvång, tics, hyperaktivitet, ångest, konstant stress.

Jag vill hjälpa dig, just dig. Mitt fokus har tyvärr inte varit där och jag har märkt det väldigt tydligt men inte fattat det.

Jag är på väg tillbaka till verkligheten med stora planer, detta tack vare Pelle.

Pelle frågade mig om jag haft kontakt med någon av mina läsare, det har jag faktiskt. Det är otroligt givande att få mail ifrån personer som läser det jag skriver, har även träffat några läsare och det för mig otroligt glad att ni faktiskt uppskattar det jag skriver.

Jag uppskattar er alla!