Diagnos, det står skrivet i pannan på alla personer som har blivit diagnostiserade med någon forum utav funktionsnedsättning. Från och med den dagen kommer du att vara utstött ur samhället och placerad i det vadderade rummet. Visst känns det lite på det viset?
Diagnosen är satt – Vad händer sen?
Detta är ett återkommande ämne, har skrivit om det flera gånger men det behövs alltid skrivas om eftersom rädslan för just det giftiga ordet diagnos är stor, väldigt stor.
Du står inte själv
Många tror att man blir stämplad som en byfåne, det stämmer givetvis inte alls. Många extremt framgångsrika personer är ju berikade med ADHD och asperger, Tourettes syndrom är inte heller speciellt ovanligt. Det som däremot är ovanligt är dina tankar om själva funktionsnedsättningen.
Ofta förändras dina tankar när du själv har fått en diagnos och dina kunskaper om denna ökas, du inser att du inte kissar grönt eller att en tredje arm växer fram. Du förändras med andra ord inte alls, skillnaden på dig som person före och efter en diagnos är inte någon visuell effekt utan det är snarare för din egen skull där du äntligen kan få klarhet i vad det är som har strulat till det för dig tidigare i livet.
Du står inte själv, när en diagnos är satt då kommer du att få valet att få en kontakt, jag till exempel håller till på Solhem i Borås där jag får hjälp med vissa svårigheter som jag har.
- Arbetsterapeut: Hjälper mig att organisera saker och ting.
- Psykolog: Hjälper mig med mina depressioner, min låga självkänsla och även hur jag ska kunna hantera ett liv som har varit totalt kaos.
- Läkare: Specialiserad inom NPF, hjälper mig med mediciner.
- Sjuksköterska: Kollar min hälsa, vikt, blodtryck och liknande.
Jag har även tillgång till mer hjälp om jag behöver det. Att få denna hjälp är ovärderlig för mig, vet inte riktigt vad jag skulle ta mig till om de inte fanns där. Sen jag fick min diagnos har jag inte stått själv, de finns alltid där och hjälper mig. Jag har alltid undrat varför min kropp rycker och låter, nu vet jag att det är tics.
Innan min diagnos hade jag inte en aning, då trodde jag att personer med tourettes syndrom bara skrek könsord. Nog för att det händer, men troligtvis inte mer än hos någon annan (ok, kanske lite)
Om du gör något, och om jag gör något då kanske vi lyckas få en person att lära sig något nytt och då kan även denne dela med sig utav verkligheten. Dela gärna min blogg till andra, jag är väldigt öppen med hur saker och ting ligger till.
