Händerna krånglar på mig nu igen, har iofs aldrig slutat och jag vet inte riktigt när det började heller.
Tappar alla lösa föremål kan man säga, händerna kan greppa allt, inga problem. Starka händer har jag, men att behålla till exempel mobilen i handen är flera gånger per dag något som jag misslyckas med.
Ibland hänger inte händerna med
Kombinerat med ett frustande och mina “klassiska” grodläten bjuds omgivningen på en del humor då händerna ibland lever sitt egna lilla liv.
Idag till exempel, på jobbet har vi några betongpelare, jag går fram till en av dem och boxar in mina knutna nävar i den samtidigt som jag andas på ett speciellt sätt genom näsan.
När jag var klar och skulle gå till min dator var jag tvungen att vända om för att upprepa proceduren ett par gånger till.
Mina arbetskamrater är vana med mina bravader och reagerar egentligen inte på något jag gör längre, förutom när min dialek spelar ett spratt. Tydligen låter jag väldigt bonnig och kortar ner orden ibland, ett av orden är tillbaka.
Jag tycker personligen att det är enklare och smidigare att säga “tebax” – Det sparar jag någon tusendel på och kan ägna den lilla delen åt att sålla lite i huvudet som går på högvarv.
Osammanhängande dravel
Idag är jag inte speciellt sammanhängande i mitt skrivande, men vad spelar det för roll egentligen? Det är ju ändå min vardag, och osammanhängande är något som beskriver mig väldigt väl då det hela tiden flaxas fram och “tebax” – Det får inte bli för mycket rutin, då klarar jag inte av det.
Problemet är att utan rutin klarar jag inte heller av vardagen.
Som jag sagt tidigare, det gäller att hitta det som fungerar för dig, alla är olika och även om vi har vissa likheter finns det inte två likadana personer.
Om jag får springa omkring, tjata, sura och kasta saker. Då lättar trycket på mig och jag kan lättare koppla av på kvällen när det är dags att sova.
Hur brukar du göra?
